Teater

Man går in genom dörrarna och känner nervositeten i luften, man hör hur folk tar sig till sina platser, lyssnar man riktigt noga så kan man nästan höra skådespelarnas hjärtan banka och man känner i luften hur regissören förklarar under tystnad att "detta klarar ni! Vi har ju övat på just detta ögonblick", folk hittat sina platser och sätter sig ner innan dem tillslut tystnar och sorlet byts ut till harklingar, kameror som klickar av och en och annan jacka som hängs på stolen.

Just denna känslan, denna underbara känsla av att vänta på regissörens "tystnad - action" är nog den mest laddade situationen på en teater, känslan när kroppen går mellan att vilja springa ut på scenen men samtidigt vilja springa in på toan och spy, känslan när man känner att "nu är vi redo, nu gör vi det allra bästa av detta för vi är better than the best"

Sen är det igång! Någon går ut och säger första repliken och man vet att ni finns det bara vi, man lämnar över stafettpinnen till nästa och man tar snällt över denna fantastiska pinne!

Sen är allt över och man går ut för att ta emot applåderna och ser en efter en reser sig upp och man bugar om och om igen med en tår i ögat.

Detta jag nu har förklarat är precis vad jag saknar med teatern, dessa tankar fanns i mitt huvud under hela teatern och man ville bara springa upp på scenen och få chansen att spela en gång till. 

Men det ör dags nu att lämna över stafettpinnen till nästa generation och lämna över vår kära teaterassistent till nästa generation och jag vet att ni kommer klara det så sjukt bra! 

En bild från när jag var en del av teaterns fantastiska värld :)

Kommentera här: